Sherlock och jag.

Vad är din relation till Sherlock Holmes? Det är veckans fråga i Bokbloggsjerkan.

Jag har underligt nog tagit del av ganska mycket Sherlock Holmes-relaterat, utan att vara mycket av ett fan. Vet inte riktigt hur detta hände?
Måste ha sett någon Sherlock-film ur ögonvrån på TV som barn, eller så hade mina föräldrar tittat på något, för jag har ett vagt minne av att jag visste vem han var i alla fall lagom tills det att jag gick på mellanstadiet. Någonstans i den åldern, kanske 12, såg jag Disneys Mästerdetektiven Basil Mus, och jag minns att jag förstod vad den var baserad på. Det var kanske mitt absolut första medvetna möte med Sherlock, Watson och även Moriarty (här kallad Rottigan, med en utav de bästa Disney-skurk låtarna någonsin).
Någon gång där i mellanstadiet såg jag också filmen Fairytale: A True Story, om två engelska flickor under första världskriget som tar foton på vad man tror är älvor, och som drar stor publicitet och attraherar uppmärksamheten utav både lokalbefolkning, pressen och kändisar (bl.a. Harry Houdini och Arthur Conan Doyle). Det var Peter O’Toole som spelade Conan Doyle, en äldre man som så hemskt gärna ville tro på något och önskade det fanns något därute som inte kunde förklaras bara med tricks. Porträttet gjorde mig faktiskt lite intresserad av att läsa vad författaren skrivit, men jag läste nog inget förrän på högstadiet då alla i min årskurs fick läsa Baskervilles Hund obligatoriskt.
Jag tyckte om den. Jag var i en period där jag läste mycket klassiker, och följde upp romanen med att låna en eller två novellsamlingar på bibblan, som jag inte var alltför imponerad av, men jag gillade Irene Adler.

Därefter hamnade Sherlock Holmes helt i bakgrunden fram till och med Robert Downey Jr, Jude Law och Rachel McAdams klev in i rollerna som Holmes, Watson och Adler i Guy Richies filmatisering från 2009. Jag gillar Richies regi och tycker skådespelarna varr bra, så jag såg den och tyckte den var riktigt snygg (uppföljaren var däremot sådär). Jag såg flera säsonger utav HOUSE trots alla upprepningar (så tydligt att Holmes var källmaterialet), för att jag älskade Hugh Laurie, och ärligt talat hoppades på att House och Cuddy skulle få ihop det. Året efter dök Cumberbatch och Freeman in i rollerna, och jag var helt såld på BBC-versionen. Första avsnittet, A Study in Pink, var så sjukt bra. Var besviken att det bara fanns tre avsnitt och längtade efter nästa säsong.
Men sen hände något… Cumberbatch och Sherlock-hetsen var ett faktum. Alla möjliga versioner dök upp, fandom var så stort (jag var inte så intresserad av den delen), men produkterna höll bara inte. Guy Richies uppföljare, Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011) var ett hopplock av första filmens bästa ögonblick utan dess nyhetsvärde eller manusstyrkor. Andra säsongen av BBC-serien var inte lika bra. Och jag började faktiskt tröttna på Cumberbatch. Så jag la ner det, rakt av. Efter många om och men kom tredje säsongen utan att jag brydde mig, och jag har fortfarande inte sett den.

I julas läste jag Conan Doyles novell “Den blå karbunkeln”, och tyckte den var hyfsat trevlig. Det var mindre Sherlock-nostalgi och mer “ooh, lite klassiker-mys”, som sålde den, samt att Novellix utgivning är utmärkt som alltid. Därefter fick jag en plötslig släng av “men kanske, kanske skulle man ändå?” och började titta på Elementary, Sherlock Holmes omskrivningen med kvinna som Watson, som utspelar sig i dagens New York. De första säsongerna gick på Netflix så jag svepte det snabbt, trots att det var upprepande och inte alltid så intressant. Jag gillade Lucy Liu som Watson, Jon Michael Hill som Detective Bell och allra mest tyckte jag nog om Aidan Quinn som Captain Gregson. Men så snart nya avsnitt slutade finnas på Netflix kom jag av mig. Delvis för att Miller inte var en Sherlock Holmes jag hoppats på. Men ännu mer för att jag genom åren insett att Sherlock Holmes själv är inte karaktären jag önskar mig:
Jag är så trött på dessa geniförklarade, dryga och omöjliga män. Dessa män som kommer undan med allt för att deras intellekt är så imponerande. Dessa män som är bortskämda, bortklemade barn socialt. Det var nog enda problemet med en kvinnlig Watson, och mitt största problem med Liu i rollen i början: att hon blev mer mamma än intellektuellt stöd. Att Watson konstant städade upp efter Sherlock var ju faktum i hundra år och hundra upplagor, men här kändes det mer beklämmande än någonsin. Lagom till att hennes karaktär utvecklats och hennes intellekt och ambitioner och driftighet fick mer utrymme, hade jag egentligen tappat allt intresse för all screen-time Sherlock Holmes hade och någonsin har fått.

Posted in Litteratur, På TV | Tagged , | 11 Comments

Rec-ex i pdf?

Nu när jag äntligen gått in på årets lugna jobbkvartal, så hoppas jag verkligen kunna komma igång mer med både läsning och bloggande. Första steget blir att delta i fler utav Annikas bokbloggsjerkor: här finns en fråga och tydligt syfte och det är socialt. Jag gillar det, och det hjälper mig att komma igång mer än om jag skulle spåna efter egna frågeställningar och ämnen jämnt. Rekommenderas därför också till andra som har sina blogg-svackor!

Helgens fråga är ställd utav Mia Eggiman, som undrar: vad vi tycker om recensionsexemplar i e-pub format och pdf?

För mig är svaret lätt:

Jag är inte såld på det. Jag förstår att det blir både billigare och smidigare för förlagen, och är jag väldigt nyfiken på en titel och dessa är formaten som erbjuds så får man tacka och ta emot.
Men, jag har för det första ingen e-boksläsare. Utan platta leder det digitala formatet att jag konstant måste läsa inför dator. Detta gör lätt att det känns som jobb för mig. Jag sitter vid datorn på kontoret flera timmar utav dagen, och när jag frilansar (vilket för min del innebär lektörläsning av manus) så är det uteslutande pdf på laptop som gäller.

Recexen är min fritidsläsning. Jag vill att det ska kännas avskilt från mitt arbete, och jag vill att det ska finnas en tydlig distans mellan de två delarna av mitt liv: yrkesläsning och fritidsläsning.
Därför har jag fortfarande inte kommit mig för att skaffa iPad/Kindle/dy.l trots exempelvis förmånen med att ha hundratals böcker i väskan när man reser. Och därför vill jag hålla en bok i handen när jag läser på min fritid. Gärna en väldigt fin en som ser snygg ut i bokhyllan efteråt, och det är sällan e-boken är lika snygg digitalt som i tryckt format, och e-biblioteket blir därför inte så lockande heller. Sen är det ju inte säkert att recensionsexemplaret i tryckt format är så himla fin när den kommer fram heller, men det är ju en annan femma.

Posted in Litteratur | Tagged , , | 9 Comments

Bokbloggsjerkan 13-16 maj

Veckans fråga i bokbloggsjerkan var ställd av bloggaren Siri, som undrade:

Av böckerna i din bokhylla, vilken titel beskriver dig bäst?

Frågan syftar på boktitlar, vilket så klart ändå gör frågan minst lika svår som om den bara gällde innehållet. Jag kan inte komma på, eller tänka mig, att det bara finns en bok i hyllorna som beskriver mig bra nog. Dock finns ett antal som täcker in ganska mycket i livet.

När det gäller att vilja ha nått, jobba för det, kämpa på:
Tooth and Claw, Walton
Persuasion, Austen
Crushed, Wilson & Alphona
Bara jag vågar, Spont
Yes, Please!, Poehler

Att hitta rätt, och vara lycklig, att tycka om sig själv:
We should all be feminists, Ngozi Adachie
The perks of being a wallflower, Chbosky
Among Others, Walton
Brief Lives, Gaiman
Just nu har vi varandra, Bergmark Elfgren & Frölich
Someplace to be flying, de Lint

Om allt som är återkommande i livet:
No Normal, Wilson & Alphona
Fables & Reflections, Gaiman
The Wake, Gaiman
Nattsidan, Oates
Läsa bok, Tidholm
Autumn Frost, Samura
Where the Wild Things Are, Sendak

Det finns en bok för varje tillfälle, och för varje version av mig.

Posted in Listor & Lägesrapporter, Litteratur | Tagged | 10 Comments

Kort från Mariehamn

Jag njuter sol och semester i Mariehamn, och deltar på Åcon 8. Det är min första relaxacon (det är alltså i detta fall en SF och fantasykongress med avslappnad struktur och bara ett programspår per dag), och min kropp gick in i semester-mode i princip 10 min efter att jag nådde Mariehamn, så jag är absurt trött hela tiden.

Jag har hittills gjort vad man gör bäst på relaxacon: socialiserat, köpt böcker, lyssnat till en handfull paneler och till och med deltagit i en. Det är också första gången jag var med i en panel utan att moderera den, vilket var väldigt nervöst! Men jag känner att Agent Carter och Jessica Jones är ämnen jag har nog koll på, så när panelen väl kommit igång var det mest roligt. Extra glad att Fia var med mig så vi kunde peppa varandra innan, speciellt då Kisu och Elise haft en liknande panel tidigare och var lite tryggare i upplägget. Alla gjorde bra ifrån sig, jag är nöjd. Tacksamt att vara i panel med entusiastiska människor!

Efteråt gick jag också på en panel som behandlade årets Hugo-nominerade serier/graphic novels. Panelen var ganska missnöjd med resultatet, då de kände att politiken bakom lett till att många värdiga kandidater inte fått lyftas fram till förmån för ett gäng bakåtsträvares vilja att homogenisera Hugo-priset att bara föra fram en typ av berättelse för en typ av läsare.
Jag håller med. Just därför (eller ja, orelaterat till Hugon, men för att jag vill belysa olika roliga verk) så kommer jag sitta i en panel om serier på årets Swecon, Fantastika 2016. Det går bra ihop med det faktum att jag tog upp serieläsandet igen förra året, efter en längre och mer omfattande paus. Men nu blir det alla möjliga titlar inom SFF-genren att prata om, så jag hoppas på att se er där!

Posted in Kongresser | Tagged , , , | 2 Comments

Inget att se här – cirkulera.

Det känns som ett sorgligt kvitto på hur min senaste månad har sett ut, att jag inte läst ut något alls under hela april. Inte en roman, eller en barnbok, en novell eller ett seriealbum. Jag har lånat böcker på biblioteket, jag har nog köpt åtta noveller från Novellix, jag har börjat på minst två romaner, men inget har blivit utläst.

För mycket på jobbet, för mycket hemma, för mycket i huvudet. Jag har täckt upp för sjuka kollegor samtidigt som jag skött mitt egna jobb, under årets slitigaste jobbperiod. Jag har ordnat en disputationsfest åt C. Jag har planerat inför kongressresor och inför egen kongress i 2017. Jag har träffat vänner och familj och haft varje helg uppbokad och dessutom många vardagskvällar. När det funnits en liten stund över har jag sett på tv-serier och undrat vart dagarna tagit vägen. Texter på båda utav bloggarna har uteblivit fastän jag började få upp farten igen i mars. Läsande och skrivande har inte fått någon luft alls, känns det som. Det känns både tråkigt och oundvikligt och samtidigt överkomligt.

Jag menar, vad ska man göra? Det är livet. Det är inte första gången det hänt och inte sista, även om det känns helt off ända in i benmärgen varje gång det uppdagas att svackorna varit så långa. Det är bara att plocka upp något och komma igång igen, antar jag. Tredje volymen av Rat Queens finns inne på bokhandel och väntar på mig, bara det känns nog just nu.

Posted in Allmänt | Tagged , | 2 Comments

Årets ALMA…

…går till Meg Rosoff, en hyllad amerikansk barn- och ungdomsboksförfattare (med en och annan vuxenbok i bagaget)!
Bland hennes mest kända titlar finns How I Live Now, samt Just in Case.
Jag har inte läst någotdera, vilket bör åtgärdas snarast.

Posted in Litteratur | Tagged , | Comments Off on Årets ALMA…

Novellerna jag inte läser

I oktober så gick jag med i Ugglan & Bokens novellutmaning, som gick ut på att läsa 40 noveller mellan den 14 september 2015 och den 19 juni 2016. Nu senast i mars skrev Helena ett inlägg om hur hon avslutat första halvan av utmaningen, och undrade hur det gått för resten utav oss? För egen del, så skulle jag väl säga: sådär.

I början kom jag verkligen igång med ett ryck. Kombinationen av att delta i utmaningen, ha hyfsat läsflow och det faktum att jag under förra året säkert köpt minst 30-40 noveller bara ur Novellix jättefina utgivning, gjorde allt. Som vanligt håller dock inte sådant för alltid, och jag har länge känt att jag liksom kommit av mig när det gäller utmaningen.

Jag satt med dessa tankar nu i dagarna när jag beställde nytt från Novellix, och läste ett antal fantasynoveller online, och jag insåg: nej, jag har inte alls kommit av mig. Visst blev det lite färre noveller under vintern, men jag har ändå läst nästan 15 noveller sedan två månader tillbaka. Till saken hör dock, att jag bara läst engelskspråkiga noveller.
Även om utmaningen aldrig officiellt sa att det gällde svenska, eller till svenska översatta noveller, så var det vad jag antagit gällde. Tyckte det var underförstått (i och med detaljer som att en utav de 40 punkterna var att just läsa en engelskspråkig novell) att normen var svenskspråkigt. Så jag hade fortsatt med novell-läsandet i riktigt god takt (kul!), men inte prickat in en enda punkt i utmaningen sedan december (trist).

Det verkar dock nu, som att detta med noveller på svenska bara var något jag fått för mig (för att krångla till det extra för egen del?! haha). Eftersom Helena som startat utmaningen blandar friskt bland språken, så kan jag bara följa i hennes fotspår. Plötsligt har jag prickat in hälften utav punkterna! Så jag kanske till och med lyckas pricka in 39 utav 40 punkter! Jag är alltså helt säker på att jag inte kommer hitta en novell av en författare med vare sig samma för- eller efternamn som jag, åtminstone inte på ett språk som är tillgängligt för mig för närvarande, tyvärr. Men alla andra punkter på listan är helt klart inom räckhåll.

Posted in Litteratur | Tagged , , | 6 Comments

Bokbloggsjerka 1-4 april: över 100 år

Vi är för fokuserade kring det nya och kring ny utgivning. Det tycker bloggaren Koko, som ställde veckans fråga i Annikas Bokbloggsjerka:
Vilka böcker över 100 år, rekommenderar ni?

Det är en intressant fråga för mig, eftersom det så tydligt belyser mitt ensidiga läsande: I princip allt jag läst som är över 100 år gammalt är skrivet av en britt. Det finns nog ett fåtal undantag, medeltida persisk poesi t.ex. som jag främst läst i översättning, men skönlitteraturen står britterna för. Shakespeare och Austen, Dickens och Brontë-systrarna osv. Men man tager vad man haver, så här kommer en liten rekommenderad lista på främst brittiska verk som jag tycker ännu är läsvärda:

Lewis Carrolls Alice’s Adventures in Wonderland (1865)
– detta hårresande fantasifyllda äventyr för alla åldrar.

William Shakespeares Much Ado About Nothing (1599)
– pjäs; ömsom jätterolig, ömsom fruktansvärt porträtt av patriarkatet.

Jane Austens Juvenalia (1787-1793)
– för anglofilen; noveller och oavslutade manus från Austens ungdom, vissa riktiga pärlor.

Mary Shelleys Frankenstien (1818)
– det moderna skräckmonstrets moder skriver historisk roman vid 21 års ålder; inte riktigt min typ av bok, men banbrytande för sin tid och trendsättande än idag.

Edward Lears The Owl and The Pussycat  (1871)
– barnkammarvisa och nonsensramsa; rolig, charmig och fint exempel på hur roligt språk kan vara.

Slutligen, Gulistan från 1270, skriven av persiska poeten Sa’adi från Shiraz.
Ett utdrag:

If of thy mortal goods thou art bereft
and of thy meager store
two loaves alone to thee are left

Sell one, and with the dole
buy hyacinths to feed thy soul.

Posted in Litteratur | Tagged , | 22 Comments

Bokbloggsjerkan: Påskläsning

Vad läser ni över påsken? Det är upprepad undran i mitt flöde. Instagram-bilder av påskbokshögen, Twitter-kommentarer om hur skönt det ska bli att få läsa lite. Min vän Åka frågade över Facebook om “påskekrim”, och ville ha tips på deckare och kriminalromaner/-serier som utspelar sig inom SF eller fantasygenren. Och Annika frågar i veckans bokbloggsjerka vad man planerar att läsa.

uprootedJag är notoriskt överambitiös med mina läslistor över ledigheten. Jag är den där typen som listar 15 böcker jag vill läsa över sommaren men läser kanske bara fem, varav bara en var med på den första listan. (Jag är också den typen av människa som alltid tar med mig jobb/studier när jag åker på semester, fastän jag vet att jag aldrig hinner eller orkar jobba). Nu har jag fem dagar ledigt, och jag har flera böcker att läsa. Med tanke på att jag kommer igenom i snitt en roman varannan vecka nuförtiden, så känns det lite orealistiskt. Men, skam den som ger sig!
Först ut på listan är Naomi Noviks Uprooted. Sen blir det att fortsätta på Jeff Vandermeers Annihalation (har börjat lite och tycker den är väldigt bra, men har någon anledning ändå valt att börja ledigheten med Novik). Och blir jag mot alla odds klar med båda, så ska jag antingen läsa en novell, eller så blir det Rickard Wolffs Rikitikitavi. Vi får helt enkelt se.

Glad Påsk!

Posted in Litteratur | Tagged , , , | 22 Comments

Bokbakfylla

Bokbakfylla, vilket ord…
I veckans bokbloggsjerka frågar Annika:

“Har du någonsin haft en ”book hangover”, det vill säga en bok som tar slut på tok för tidigt och lämnar ett sådant avtryck/tomrum att du inte riktigt förmår dig plocka upp en ny bok för att aktivt försöka komma över den? Vilken i så fall?”

Det var verkligen en i särklass fin och spännande fråga tycker jag! “Book Hangovers”, alltså att bli så emotionellt påverkad av en bok att man inte kan plocka upp en ny efter att man läst ut den. Man går runt och tänker på den, älskar den eller ältar över den. Den tar upp så mycket känsloutrymme att man liksom behöver en paus från läsningen efteråt. Ja, jag har upplevt detta många gånger. Det händer allt mer sällan med åren, kanske har jag tillgodogjort mig så många berättelser nu att kraven är högre? Kanske märks det inte heller av på samma sätt för att jag läser mer sällan, livet; relationer, jobbet, orken, Netflix etc. kommer oftare i vägen och det kan ibland gå en två veckor utan att jag tar upp en bok – en katastroftanke för den yngre Nahal.
Hon som läste in i småtimmarna fastän hon hade prov dagen efter (och sumpade provet) hon som var så inne i läsningen att det tog ett antal knackningar på dörren och frågor och rop från andra sidan innan hon fattade att någon var där, hon som regelbundet fick frågan om någon i boken dött eftersom hon satt med röd-gråtna ögon vid middagsbordet åtminstone någon gång i kvartalet.
Ibland kunde den emotionella reaktionen behöva tröstas med fler böcker; som när jag grät floder efter att ha läst om Sirius död i Harry Potter and the Order of the Phoenix, när jag började grina på praktiken för att jag läst ut Alden Bells The Reapers are the Angels, när jag önskade at jag hade kunnat komma på en så fantastisk idé som till Neil Gaimans Neverwhere, eller när jag läste ut Shirley Jacksons We have always lived in the castle och förundrades över att någon kunde skriva så bra. Då ville jag bara läsa mer, mer, mer.

Men om jag var tvungen att välja böckerna som lamslog och hindrade mig från att plocka upp något annat, så skulle jag säga ett den allra senaste var Karen Joy Fowlers We are all completely beside ourselves. Den var så fantastisk, så stark, så hemsk, så välskriven. Jag läste den för snart två år sedan och ingenting har varit lika bra sedan dess. Första veckan efter kunde jag inte ens föreställa mig att läs något, för det var uppenbart att inget skulle vara ens i närheten så bra, och därför per automatik skulle reduceras till skräp.
Om jag tänker tillbaka dock, och försöker lista ut vilken som är den första bok som verkligen skakade om mig så fundamentalt, så skulle jag säga att hela Neil Gaimans serie The Sandman faktiskt ändrade mitt liv. Jag var 16-17 när jag lånade volymerna från Serieteket, låg hemma och läste i vördnad. Jag läste det hemska, det vackra, det hjärtskärande. Om Morpheus som växer utan att förstå, om Delierium som någonstans ännu drömmer om när hon var Delight, om Despair som ser ut över sina drabbade genom de tusentals fönstren i sitt rike och undrar om hennes tvilling egentligen gör rätt.
När jag läste ut sista volymen, The Wake, hade jag hjärtat i magen. Allt var tungt, allt var fel. I bakgrunden gick Enya i skivspelaren för att jag lånat albumet på biblioteket eftersom jag börjat lyssna på henne lite i samband med att Lord of the Rings och The Two Towers gått på bio. Jag hade satt “Marble Halls” på repeat men sen glömt bort det medan jag läste. I två timmar gick samma låt om och om i bakgrunden, långsamt melodiskt medan det på sidorna bildades ett begravningståg av gudar, drömmare, legender. Alla sörjde, jag sörjde, jag saknade redan trots att det var sidor kvar. Jag minns att jag tänkte, “hur ska jag fortsätta läsa nu?”

Posted in Litteratur | Tagged , , , | 8 Comments